Fråga någon som inte håller på med hästar vad som är fysiskt med hästlivet och svaret blir förmodligen ridningen.
Fråga en hästmänniska och listan blir betydligt längre.
Det ska mockas, bäras vatten, flyttas hö, sopas stallgångar och släpas på sådant som av någon anledning alltid verkar befinna sig i fel ände av stallet. Lägg till några leriga hagar och en skottkärra med dåligt pumpat däck så har man ett träningspass innan man ens hunnit sätta foten i stigbygeln.
Och sedan har vi allt som händer när hästen ska någonstans.
Träningar, tävlingar, veterinärbesök och möjligheten att upptäcka nya ridvägar gör att många förr eller senare behöver en hästtransport. Att kunna köra hästen på ett tryggt och praktiskt sätt ger en helt annan frihet, men även här finns det mer arbete bakom kulisserna än vad den som bara ser ekipaget rulla förbi på vägen kanske tänker på.
Utrustning ska packas, hästen ska lastas och allt behöver kontrolleras innan man kör iväg. När man kommer hem väntar ofta samma procedur åt andra hållet.
Det är kanske också därför hästlivet är en ganska speciell form av aktiv fritid. Man tränar utan att alltid tänka på det som träning. Ben, rygg, armar och bål får arbeta under mängder av små moment under en helt vanlig stalldag.
Samtidigt finns det en poäng i att inte göra allting onödigt tungt. Bra rutiner, rätt utrustning och lite framförhållning kan spara både tid och kraft. Att lyfta smartare i stället för tyngre är exempelvis en betydligt bättre långsiktig strategi än att försöka bevisa för sig själv att man fortfarande kan bära allting på en gång.
För ridningen må vara anledningen till att många börjar med hästar.
Men efter några år i stallet inser man att hästen bara är en del av träningsutrustningen.
Resten består av höbalar, vattenhinkar och den där skottkärran.